Mitt humör har jag tappat bort någonstans och elaka monster studsar omkring i mitt huvud och livnär sig på min energi.
Det värsta är att det är inte sånna där söta lurviga monster med några få tänder och stora ögon. Dom ser ut som små potatisar fast lite småmjuka. Ungefär som tjokmattorna i gymnastiksalar. Deras ögon är små och inbäddade så de knappt syns. Ansiktsuttrycket liknar det hos en pensionär som har migrän.
 Hursomhelst. Dessa vidriga typer härjar i mitt huvud och har sönder det mesta i deras klumpighet.
Men trots dessa fulspelande banditer så glädjs jag för den kommande kvällen.
Mor och jag ska bege oss till närmaste expert och införskaffa en kamera till mig.
Det blir med stor sannolikhet en Nikon D3000 som ska riskera sitt liv i mina händer.
Men nu verkar det som ett va potatismonsterna kom åt o'boy nerven för jag känner ett plötsligt behov av denna fabolösa dryck.

Tjarrå